Har varit en okej dag idag. Vaknade i tid (haha) och gjorde mig i ordning till skolan och for iväg. Gav mina julklappar till Nikki och Elin och de verkade gilla dom. Nöjd chey. ^^ Tycker jag har lyckats riktigt bra med julklapparna hittills, bara några kvar nu då... Fick en presentbox med body butter, duschtvål och lotion av Nikki. Jättefint! :) Elins ska jag få imorrn.
Till lunch idag blev det julbord. Mumsigt. Fast äter typ bara köttbullar och potatis ändå av allting, haha. x) Tycker inte om något annat och har alltid ätit det. Blev ett ägg med nån god röra på också. :P Vi satt hela klassen och lunchade, såå mysigt!
Sen satt vi typ bara och väntade på att dagen skulle ta slut och vi kunde åka hem. Gick på stan en stund med Nikki och Elin. Försöker hitta de sista julklapparna men det går inte så bra... Hittade ingenting. :/ Får göra ett nytt försök imorrn kanske!
Har precis ätit middag och så nu.
Nu är det förresten exakt ett år sen jag blev inlagd på sjukhus för första gången. Blev lite ställd när jag kom på det förut idag. Ett helt år sen min behandling för anorexi började, och jag fattade ingenting då, tyckte inte alls att jag var sjuk, men ack så fel jag hade... Blir nästan gråtfärdig när jag tänker tillbaka på det. Var så rädd. För att äta och gå upp i vikt. Och här sitter jag ett år senare, drygt 10 kg tyngre och fortfarande rädd för att äta för mycket och gå upp i vikt... Just nu känns det svårt att se om man har gjort några framsteg alls. Alla dumma tankar om mat/vikt/kropp/motion är kvar... Kanske inte på samma sätt som då, men de finns där... Hela tiden. Hur hittar man modet och kraften att bli fri? Att gå emot alla tankar och släppa på kontrollen och strunta i vad som händer? Vet inte om jag kan det just nu, känner mig så otroligt dålig och feg...
Just chillin'... And you?
Min julklapp från Nikki! :)
Julbord!
Min lilla söta gos!
/E med två i
T
19 december 2012 18:51
Såklart finns det fortfarande tankar kvar. Har man blivit diagnoserad med en ätstörning så finns den nästan alltid kvar. Kanske inte just nu, men senare om du fortsätter vara lika stark som du är nu. Om ett tag så kommer du kunna äta vad du vill, du kommer säkert fortfarande räkna kalorier, men du kommer kunna sluta bry dig om det bara. Du kommer förstå att det fria livet är tusen gånger bättre än det sjuka. Om du försöker äta mindre i ätstörningssyfte eller träna i hemlighet så kommer du ju stå stilla på tillfrisknadsstadiet? Vill du inte bara släppa kontrollen, äta vad du vill för det är det enda sättet att bli frisk. Du vill väl inte stå stilla och trampa hela ditt liv? DU bestämmer över ditt liv och om du vill bli frisk så säg bara "NU JÄVLAR!" och inte övertänka allting. Njut istället av livet och maten, så du och dina närmaste slipper må dåligt.
Kramar, Therese
Eveliina med två i
19 december 2012 21:52
Åh du har såå RÄTT! Blir så insprirerad av dina ord! Vill bara kunna släppa på kontrollen, äta vad jag vill, göra vad jag vill och inte låta anorexin styra! Vill kunna leva normalt liksom! Måste våga gå emot och utmana!!!
Kram på dig!
jonna
19 december 2012 19:10
jo, Evelina du har kommit långt på väg. Som du själv skriver så är du ju inte lika rädd för mat längre. Kan ju äta med kompisar mm. Du behöver nog också fokusera mer på att göra roliga saker som får dig att må bra och inte tänka så mycket, kanske gå någon fotokurs eller liknande. Tänk också på vad du vill i framtiden. Utmana dig och var bestämd om att gå framåt och ej bakåt, skriv upp små framsteg. Kram
Eveliina med två i
19 december 2012 22:01
Tack!!
Har så svårt att hitta saker som är roliga och sånt jag vill göra i livet just nu... Vet inte vad jag vill liksom :( Så det gör ju inte saken lättare precis!
Men får jobba på min motivationsbok och hoppas den hjälper! Kram!
sussi
19 december 2012 21:40
sv: de går la sådär just nu, tankarna på att äta mindre och gå ner i vikt blir starka för varje dag. ljuger om att ja har ätit normalt fast ja inte har de, aa du vet hur de e.
kram kämpa på
http://susanneskamp.blogspot.com
K
19 december 2012 23:24
Så klart du kommit längre, även om du har en bit kvar att vandra! Jag hejjar på dig! <3
http://attblifri.blogg.se
Elin
20 december 2012 00:05
Ett år kan vara en lång tid, men för en friskhetsprocess är det inte mycket alls. Det är bara några nätter, långa kanske, men du har tagit dig långt på den här tiden. Ge inte upp för att det känns hopplöst nu <3
Förstår vad du menar. Det kändes så otroligt tryggt med anorexin men i längden gör den ingen nytta. Det är jag nästan säker på.
har du haft många kontakter inom vården under det här året?
kramar
http://www.uturanorexin.blogg.se
jonna
20 december 2012 10:54
Hej igen, då får du väl tänka på vad du inte vill...ligga på sjukhus, få tillbka näringsdrycker, att folk kontrollerar din mat och dina aktiviteter mm. Du vill väl vara en fri tjej som bestämmer själv. Desto mer du går emot ätstörningen desto friskare blir du, desto mer du följer de dåliga tankarna desto mer faller du tillbaka osv. Sen krävs det mod att våga också, du får peppa dig själv att bli modig. Kram
Eveliina med två i
20 december 2012 20:37
Vet att jag inte vill dit igen, men ätstörningen rycker och sliter i mig från alla håll och kanter och det är så otroligt svårt att stå emot... Vet inte om jag har det där modet :( Inte just nu i alla fall...
Kram
J
20 december 2012 21:05
Man får inte vara för hård mot sig själv och ställa för höga förväntningar på allt man tror att man ska klara av. Anorexia är en svår sjukdom som det tar lång tid att bli bra ifrån, och allt som fanns med sedan innan som orsakade den. Ett år är ingenting av ditt liv egentligen och bara en kort tid. Så du måste se det du faktiskt har lyckats med! Vilka fantastiska framsteg du faktiskt har gjort. Jag brukar tänka att, nu testar jag det här i alla fall, står ut tills den dag det känns bättre. För att välja anorexian är inget alternativ. Förr eller senare MÅSTE man upp i vikt och börja äta, man måste välja livet helt enkelt. Du klarar det här. <3
http://enrymd.blogg.se