Har varit en lite seg dag idag. Utmanade mig själv med en lite större frukost som jag blev riktigt mätt av, och det kom en del jobbiga tankar och känslor efteråt, men kunde ändå hantera dem okej. Har faktiskt inte kompenserat för det direkt. Och gott var det! :) Åt choklad- och kokosgröt med kvarg och hallon och en stor macka med kalkon, keso och tomat.

Blev faktiskt ändå hungrig till lunch till slut så då måste jag ju lyssna på kroppen och äta ordentligt. ;)

Hade temadag i skolan, vilket menas med att vi studenter klär ut oss till olika saker och får poäng för det som räknas ihop sen och de med flest poäng får springa ut först på studenten. Idag var det havstema. Jag var Patrik från Svampbob, haha! xD Såg ganska löjlig ut. ;)

Sen såg vi på film på religonen och sen slutade vi. Jag var sen på stan en stund med Louise och kollade och drog sen hem för att hinna käka innan träningen ikväll. ^^ Blir nice! 

Ikväll ska man mysa framför Gladiatorerna igen. :) Hoppas ni alla får en trevlig helg!

Min frukost imorse:

/E med två i   

Det är sjukt vad mycket som kan hända och förändras på ett år. Om man tittar tillbaka i mitt arkiv så hade jag precis blivit utsläppt från sjukhuset, där jag hade tillbringat två fruktansvärda månader. Men min kamp var inte slut där - den hade bara börjat. För ett år sen gjorde jag allt för att tillfredsställa anorexins röst i mitt huvud och den hade mig i ett ganska stadigt grepp. Bråkade om och fuskade med maten så fort jag fick tillfälle, smygtränade på rummet och på toan, var tvungen att vara aktiv hela tiden... Levde inget liv, jag bara levde, men efter vad anorexin ville. Pappa var hemma med mig varje dag och bevakade varenda steg jag tog, men började smått lite i skolan igen, där jag fuskade ännu mer med maten och gick en massa extra så fort jag fick tillfälle... Men allt jag önskade var bara att få vara fri från allting, från detta helvete.

Jag för ett år sen:

Nu, ett år senare fattar jag inte hur jag orkade. Men jag är glad att jag gjorde det ändå, att jag aldrig gav upp helt.  Det var ändå ett steg i min kamp mot friskheten, en process liksom. Nu är allt förändrat. Jag har inte alls samma problem som då med ätstörningen. Jag kämpar fortfarande med den men den har ändå inte lika stor kontroll över mig längre och jag är mer friare. Jag kämpar verkligen med maten, att få i mig tillrcäkligt, och ser mig bara som ett benrangel just nu. Blir typ rädd och förtvivlad när jag ser mig i spegeln faktiskt och skäms nästan över min kropp... Så jag kämpar för att gå upp i vikt nu, fast det är fortfarande en svår bit för mig. Men jag har ändå kommit sjukt långt på ett år och har en helt annan syn på allting nu. Jag vill bli helt fri och känner ändå att det är möjligt för mig. Jag strävar inte efter att gå ner i vikt till varje pris längre - utan mot att må bra i både kropp och själ, hitta ett sätt som fungerar för mig. Hitta min väg i livet helt enkelt och jag vill kunna utstråla hälsa, lycka och glädje. Jag gör det för min skull. Förhoppningsvis når jag dit en dag. Än är min resa och kamp inte helt slut än.

Men alla fina som kämpar där ute - det blir bättre! Jag lovar! Sluta bara aldrig kämpa och ni kommer vinna det här kriget förr eller senare! Ni är fantastiska allihop och värda att få må bra! Säg bara snälla saker till er själva och ta hand om er!   

/E med två i