Vaknade till SNÖ imorse! Inte okej! Det ska bli sommar nu ju! Som tur så har det mesta smält bort nu men det är svinigt kallt i liften och blåsten. 

Har annars tillbringat dagen på stan igen med Anna och min syster. Det var riktigt trevligt och hade kul.   Köpte dock inget idag, utan lämnade bara tillbaka ett par skor (De korta jag köpte igår).

Mår annars lite sådär. Min sjukdom blev så påtaglig idag när de andra plockade på sig godis och jag bara stod bredvid och tittade på. Kändes faktiskt jobbigt och ville också kunna äta godis, men kunde inte... Det är helt sjukt. För kanske ungefär ett halvår sen skulle jag också ha gjort samma sak som de. Fast då skulle jag förmodligen ha tränat en massa innan och "sparat" mig, som jag kallar det, med kalorierna, för att kunna äta det där jäkla godiset utan att må dåligt och få ångest. Och idag, för en gångs skull, ville jag kunna känna mig frisk och fri, att även jag skulle klara av att äta godis utan att få värsta ångestattackerna och må skit. Börjar bli så trött på allting; på mig själv, på tvångstankarna, på att bli kontrollerad hela tiden och inte kunna göra alla saker som jag vill för att min jävla sjukdom ska vara i vägen hela tiden! Vill känna mig fri, vara helt normal, utan att känna mig fet, äcklig och misslyckad och hata mig själv för att jag gör fel och äter hela tiden! Mår bara så illa när jag tänker på det.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill. Om jag vill bli frisk eller inte, och NÄR det kommer att hända i så fall, eller om det någonsin kommer att hända. Det känns som om jag är så fast i anorexin, att det är som en del av mig, som inte kommer att försvinna som alla säger att den gör till slut. Vet inte om jag någonsin kommer att blir fri.

En del av mig vill att jag ska bli frisk och fri, och kunna göra alla saker som jag vill, kunna göra alla normala saker som man gör i min ålder, men samtidigt vill en annan del tillbaka till hur det var innan jag lades in, då jag var nöjd över mig själv och min kropp och med hur jag åt... Just nu är den senare delen störst och starkast. Gång på gång frågar jag mig själv; hur kunde det bli så här? Vad var det som gick fel? Allt jag skulle göra var att gå ner några kilon... Andra har ju lyckats så varför skulle inte jag kunna göra desamma utan att få anorexia? Antar att jag aldrig kommer att få svar på de här frågorna...

Det blev ett ganska långt inlägg nu men alla ord bara forsade fram och jag behövde skriva av mig. Hoppas alla har en trevlig dag.

/E med två i