Fick en fråga som jag tänkte att jag skulle svara på i ett inlägg: 

Hur började din anorexi?

Svar: Det hela började med att jag tänkte gå ner i vikt, 5 kilo ungefär, förra året för jag var missnöjd med min kropp och märkte att jag hade gått upp lite i vikt. Till en början gick det segt, men jag hade inga sjuka tankar direkt, utan det äckliga var att anorexin kom smygandes. Efter de här 5 kilona så tänkte jag "Bara lite till, sen slutar jag", men rädslan för att börja gå upp i vikt växte sig allt större och jag kunde bara inte sluta. Jag blev heller aldrig nöjd med min kropp utan såg bara fett som skulle bort. Jag började dra ner mer och mer på maten och tränade på det, så till slut rasade kilona av mig. Men jag kunde inte sluta. Jag blev mer och mer besatt av att räkna kalorier och "spara mig" så jag kunde äta det och det utan att gå upp nånting. Och jag märkte inte själv att jag var fast i ätstörningen utan jag tänkte att jag kunde börja äta om jag bara ville. Jag såg inte själv hur sjuk jag var förrän jag lades in på intensivvården och tvingades att börja äta igen. Då (äntligen) förstod jag att jag har anorexi.

Jag kommer ihåg att när jag bestämt mig för at gå ner i vikt så lovade jag min mamma, som var väldigt tveksam till det hela, att det bara skulle bli 5 kilo, sen var det bra. Tänk vad fel det kunde gå...

Jag hoppas det här svarar på din fråga. Om någon undrar nånting annat är det bara att fråga!

/E med två i

Här är ännu ett länkbyte  Här skriver en tjej som heter Evelina om sitt liv, kompisar, m.m Titta gärna in på den!

http://evelina4everalone.bloggplatsen.se/

Och är det någon mer som vill byta blogglänk är det bara att kommentera!  

/Kram E med två i

Kändes sådär i skolan idag. Var trött och inte alls på humör. När jag gick till bussen i morse hade jag bara lust att vända om.

Min kontaktperson som ska sitta typ med mig vid lunchen i skolan påpekade idag att jag tagit för lite mat, men lät det vara ändå. Hon ska tydligen ta upp det nästa skolmöte. Kommer nog dö lite då. Känns som om alla klagar på hur jag tar mat nuförtiden. Förmodligen har de rätt...

Vägde mig själv idag och vågen pekade neråt. Inte så bra eftersom jag har vägning och samtal imorrn igen. Vet inte vad som kommer att hända då, eftersom vi ökade på mitt matintag förra veckan till och med. Känner mig så vilsen och vet inte vart jag vill. Känns inte som om jag är redo eller vill släppa taget om anorexin, speciellt eftersom jag hela tiden försöker göra sånt jag inte borde för att kunna bli frisk igen. Varför kan jag inte bara få leva så? Hatar min fläskiga kropp. Och jag måste bli ännu fetare. Jag är rädd för det. Rädd för vad som kommer att hända när jag är normalviktig igen. Om jag nu kommer dit. För jag vet att jag varken får eller kan ha det så här. Så varför måste jag kämpa emot så mycket då? Jag antar att det bara är att försöka ta nya tag och hitta motivationen till att kämpa igen. Kom igen nu!

/E med två i