Har kommit hem från sjukhuset nu och mötet med BUP. Hade tydligen gått ner ett kilo sen sist och alla blev superoroliga. De sa att jag har anorexia nervosa.

Jag kan inte tro det. Jag har inte såna allvarliga problem, jag kan inte ha anorexia heller! Jag är inte tillräckligt sjuk om man säger så! Inte tillräckligt allvarligt för att det ska vara farligt...! Jag kan inte fatta det...! Vågar knappt tänka det ens. Jag förstår inte vad som händer eller vad som kommer att hända härnäst. Är orolig och rädd. Jag var tydligen inte tillräckligt sjuk för att läggas in. Åååh, vill bara somna och när jag vaknar är allting bra igen. Mamma gråter inte för hon tror att jag kommer att dö, pappa är inte på mig som en liten fluga och är allmänt jobbig och pain in the ass, alla är glada och planerar inför julen. Kanske är de lite småstressade men ändå lugna för att ingenting är fel. Enda bekymren är hur de ska hinna köpa alla julklappar,handlaall mat, köpa gran och pynta hemma. Men nu är det inte så här. Jag kommer in i bilden och förstör allting. Jag och min JÄVLA FUCKING SJUKDOM! Vill bara gråta, sova, gråta och sen bara sova...

/E med två i